Förlåt för livlösa bilder, men jag har inte nåt ljusprogram på den här datan så ni får stå ut med det :)

 

men saknar vi inte sommaren mer ?

Förlåt för dåliga bilder, ska ta massa imorgon, men nu är det liksom mörk, men man vet aldrig vad som händer i framtiden!
LÄNKARNA :

(I nästa inlägg får alla som kommenterat Charlies utseende sin länk!)

Detta har hänt :

Mamma rusade upp och kramade mig.
- Jag har vart så orolig! sa hon och tittade djupt in i mina ögon.
- Förlåt mig..jag ska inte göra om det. Men om du ursäktar så skulle jag behöva prata med Charlie? Vi ses sen, sa jag och vinkade hejdå till mamma.
- Varför? sa Charlie.
- Varför? Borde det inte vara jag som frågar det? sa jag förvånat.

Del 8 :

- Vad menar du?! Det är ju inte jag som anmält dig till polisen direkt? sa Charlie och nickade mot Mats & Peter.

- Vadå? Jag har inte anmält dig! Jag har ju legat inne på sjukhus medvetslös sen du slog mig med den där flaskan! Hur kan du anklaga mig för det här? Fråga Mats & Peter själv, det var jag som sa att vi inte skulle anmäla! sa jag och kände hur ilskan blossade upp innuti mig.
- Aha, så det är så dem heter. Mats & Peter. Och nu har ni blivit Bästavänner och ska leva lyckliga i alla era dagar eller? sa han och plockade upp sitt tuggummi från fickan. Två på samma gång, klassiskst Charlie-beteende.
- Nej, men vanligt folk presenterar sig! sa jag och slängde en arg blick på honom.
- Jaa..men tekniskt sätt så presenterade du dig aldrig, vad heter du? frågade Mats. Gjorde jag inte det?
- Oj då, jag heter My, sa jag och gav dem en snabb blick.
- Ja men bara för det behöver du inte gå till dem och säga att jag försökte mörda dig och göra så vi hamnar i domstol, eller? sa Charlie och det syntes att han var lite sårad.
- Men jag har inte anmält dig! Det kan ju varit vem som helst som var på resturanten. Du gjorde det ju inte diskret direkt, sa jag.
- Försök att skylla ifrån dig du, men jag vet att det var du, jag kan dig! Jag vet hur du ser ut när du ljuger, jag vet hur du ser ut på morgonen utan smink, jag vet hur du ser ut när du är rädd och när du är glad. Jag kan dig, försök inte med mig, sa han och reste sig upp och gick emot mig med arga steg.
-Heyheyhey, lugna ner dig nu, sätt dig sätt dig ner på stolen igen så kan ni prata om det istället, sa Peter och tog tag i Charlies axel och tryckte ner honom på stolen igen.
-Jag fattar inte hur du - min egna My som jag kännt och älskat så länge - nu har anmält mig! sa han och spärrade upp sina ögon. Det var dem bruna ögona jag föll för mest när vi först träffades..
- Men jag har det ju inte säger jag!
- Och nu ljuger hon för mig också! Du tar visst inte det här på allvar? Det är vårt äktenskap och förhållande som står på spel här, om jag blir fälld för det här kommer mitt liv, ditt liv och även vårat liv vi har tillsammans att förändras! sa han och jag såg en tår falla för hans kind, likaså såg jag vårat förhållande rivas ner - av en lögn.

Del 9 ?

Jag är med i veckans blogg hos den här tjejen ! Håll tummarna för miiiig.

Och nu när vi ändå håller på med tävlingar så tkr jag att ni ska anmäla er hos de här tjejerna !

Detta har hänt :
- Han är inte sinnessjuk, han råkade dricka för mycket, och slog mig, ja, men det har bara hänt två gånger! sa jag försvarande.
- Du får komma med oss här, vi måste upp igen och sätta in alla sladdar, du kan falla ihop när som helst. Men om du vill, så kan vi få din man att komma hit, så kan ni få prata. Under tillsyn av oss, såklart.

Del 7 :

   Ville jag verkligen träffa honom nu när det verkligen gällde? Ville jag prata med honom, ville jag se mannen jag älskade så innerligt mycket men som nu hade skadat mig?

- Ja tack, jag måste verkligen prata med honom. Men ni är väl där medans? sa jag samtidigt som mina tankar om hur korkad jag vart som ville hem snurrade runt i huvudet på mig.

- Ja, vi kommer att vara där hela vistelsen. Han har också blivit anmäld för misshandel, sa polisen med de gröna ögona.

-Misshandel? Nej men det kan inte gillas som misshandel? Visserligen är jag väldigt arg på honom, men han var bara full, han skulle aldrig göra det annars! sa jag medans vi började gå in igen.

- Jo, vi kan inte ändra på lagen, tyvärr. Han kommer åtalas på måndag. Domstolen önskar att du kommer att vara där, sa den andra polisen, som i övrigt hade gråa ögon.
- Ja..jo, hur många dagar är det kvar tills dess? sa jag och tryckte på knappen i hissen som skulle föra oss till våning sex.
- Det är om tre dagar, sa polisen med gråa ögon.
- Så det är redan fredag? sa jag förvånat.
- Ja. Vilket rum har du? sa den gråögde polisen.
- Jag vet faktiskt inte..sa jag.
   Vi gick fram till receptionen.
- Hej, har du nån aning om vart den har kvinnan har för rum? Mats, heter jag förresten, sa den gråögde polisen som tydligen hette Mats.
- Jaa, du har blivit rätt känd här omkring, du bor på nummer 502, sa en ung kvinna med blont, tjockt, långt hår med isblå ögon.
- Tack  så mycket, sa Mats och vi gick vidare. Då slog det mig att jag inte hade nån advokat!
- Jag har ingen advokat! utbrast jag förtvivlat.
- Jodå, alla har en advokat, och då menar jag ALLA, sa Mats.
- Nej, alla förutom jag, hur ska jag få tag i nån på så kort tid - på sjukhus dessutom! sa jag och kände hur paniken föll över mig.
- Ta det lugnt, det kommer ordna sig. Be om att få en telefonkatalog eller be din mamma skaffa advokat åt dig, sa den grönögde polisen.
- Men Peter, ge dig, en telefonkatalog skickas in på rummet? Njaaaaaaaaa.., sa Mats. Jaha, så det var alltså Peter och Mats dem hette. Då var vi framme då, sa Mats.
- Tack för hjälpen, sa jag tacksamt.
- Så lite så, nå..men ska vi ta och ringa din kille så får han ta och masa sig hit så kan ni snacka, sa Peter.
- Ja, jo absolut, sa jag. Jag öppnade dörren och därinne satt redan mamma & Charlie och väntade på mig.
   Mamma rusade upp och kramade mig.
- Jag har vart så orolig! sa hon och tittade djupt in i mina ögon.
- Förlåt mig..jag ska inte göra om det. Men om du ursäktar så skulle jag behöva prata med Charlie? Vi ses sen, sa jag och vinkade hejdå till mamma.
- Varför? sa Charlie.
- Varför? Borde det inte vara jag som frågar det? sa jag förvånat.


DEL 8 ? KOMMENTERA - HUR FÖRESTÄLLER NI ER ATT CHARLIE SER UT? Alla som svarar får såklart länk :)

Först vill jag bara tacka för alla kommentarer jag får varje gång en ny del kmr ut, sådana som "JAJAJAJA, DEL 6!!!!!" Det är verkligen jätte gulligt av er!


Detta har hänt :

- Nej, jag måste hem och Prata med honom! Jag måste göra det nu! skrek jag och slet bort alla sladdar som var kopplade från mig till alla olika sorters maskiner av olika slag. Och sedan sprang jag ifrån det kalla rummet med beiga väggar & 80-talslampa..

Del 6 :

Jag sprang och sprang, jag hörde röster ropa bakom mig, men dem brydde jag mig inte om. Jag kände nu hur ont jag hade i huvudet och hur illa jag började må. Men det skulle inte hindra mig, just när jag kom fram till hissen så stängdes dörrarna igen.
- Öppna! Öppna, öppna,öppna, öppna!!! Neeeeeeeeeej! skrek jag och bankade på hissdörrarna. Men det skulle inte stoppa mig. Jag fortsatte springa mot trapporna. Jag var på plan 6, det var en hel del trappor, men jag visste vad jag ville och så skulle det bli!
   Jag öppnade den gråa dörren till trapphuset, den var tung. Men jag hade bråttom nu! Jag tog två steg i taget och när jag var på det 62a trappsteget (ja, jag räknar trappstegen, jag måste göra det i varje trappa, en reflex jag har liksom) så glider min högra fot på trappsteget och jag tappar marken under mig. Jag hamnar i spagat-ställning och glider nerför resten av trappan.
   Jag riktigt känner hur det bränner till på insidan av mina båda lår och okontollerat skriker jag ut ett aj-ande ljud. Jag fortsätter att glida enda ner tills nästa trappsats skulle börja.
   Så där satt jag. Jag lyfte på min sjukhusvita klädsel för att se om jag hade börjat blöda någonstans på min kropp, men icke sa nicke. Jag satt där en stund och samlade ihop mig, men plötsligt hörde jag röster!
- Hon sprang in här, hon var alldeles galen! sa någon form av mansröst.
- Tack så mycket, sa en annan röst. Jag hörde fotstegen springa nerför trapporna, och jag visste att dem var efter mig. Jag fick mig upp på fötter igen och började springa. Innan jag visste ordet av det så var jag vid utgången av sjukhuset - utan en skymt av dem som sprnag efter mig i trapphuset.
  Jag stannade för ett slag för att hämta andan efter att ha sprungit över 100 trappsteg! Just som jag skulle springa ut så ser jag en polisbil sladda in på uppfarten till sjukhuset. Två män med enorma muskler springer mot mig - vad skulle dem göra med mig?
- Ursäkta, vi fick ett samtal om att en kvinna försökte rymma från sjukhuset, med allvarliga skador, hem till sin sinnessjuka man, är det möjligtvis du? sa en av poliserna. Han hade ett rött litet skägg och helt underbara gröna ögon.
- Han är inte sinnessjuk, han råkade dricka för mycket, och slog mig, ja, men det har bara hänt två gånger! sa jag försvarande.
- Du får komma med oss här, vi måste upp igen och sätta in alla sladdar, du kan falla ihop när som helst. Men om du vill, så kan vi få din man att komma hit, så kan ni få prata. Under tillsyn av oss, såklart.

DEL 7 ?

Riktigt bra start på dagen tkr jag!

Då förtjänar min blogg lite update.

Jag är med i Veckans blogg hos den här fina tjejen :

Anmäl er på http://tatianakarlsson.blogg.se !