Först vill jag bara tacka för alla kommentarer jag får varje gång en ny del kmr ut, sådana som "JAJAJAJA, DEL 6!!!!!" Det är verkligen jätte gulligt av er!


Detta har hänt :

- Nej, jag måste hem och Prata med honom! Jag måste göra det nu! skrek jag och slet bort alla sladdar som var kopplade från mig till alla olika sorters maskiner av olika slag. Och sedan sprang jag ifrån det kalla rummet med beiga väggar & 80-talslampa..

Del 6 :

Jag sprang och sprang, jag hörde röster ropa bakom mig, men dem brydde jag mig inte om. Jag kände nu hur ont jag hade i huvudet och hur illa jag började må. Men det skulle inte hindra mig, just när jag kom fram till hissen så stängdes dörrarna igen.
- Öppna! Öppna, öppna,öppna, öppna!!! Neeeeeeeeeej! skrek jag och bankade på hissdörrarna. Men det skulle inte stoppa mig. Jag fortsatte springa mot trapporna. Jag var på plan 6, det var en hel del trappor, men jag visste vad jag ville och så skulle det bli!
   Jag öppnade den gråa dörren till trapphuset, den var tung. Men jag hade bråttom nu! Jag tog två steg i taget och när jag var på det 62a trappsteget (ja, jag räknar trappstegen, jag måste göra det i varje trappa, en reflex jag har liksom) så glider min högra fot på trappsteget och jag tappar marken under mig. Jag hamnar i spagat-ställning och glider nerför resten av trappan.
   Jag riktigt känner hur det bränner till på insidan av mina båda lår och okontollerat skriker jag ut ett aj-ande ljud. Jag fortsätter att glida enda ner tills nästa trappsats skulle börja.
   Så där satt jag. Jag lyfte på min sjukhusvita klädsel för att se om jag hade börjat blöda någonstans på min kropp, men icke sa nicke. Jag satt där en stund och samlade ihop mig, men plötsligt hörde jag röster!
- Hon sprang in här, hon var alldeles galen! sa någon form av mansröst.
- Tack så mycket, sa en annan röst. Jag hörde fotstegen springa nerför trapporna, och jag visste att dem var efter mig. Jag fick mig upp på fötter igen och började springa. Innan jag visste ordet av det så var jag vid utgången av sjukhuset - utan en skymt av dem som sprnag efter mig i trapphuset.
  Jag stannade för ett slag för att hämta andan efter att ha sprungit över 100 trappsteg! Just som jag skulle springa ut så ser jag en polisbil sladda in på uppfarten till sjukhuset. Två män med enorma muskler springer mot mig - vad skulle dem göra med mig?
- Ursäkta, vi fick ett samtal om att en kvinna försökte rymma från sjukhuset, med allvarliga skador, hem till sin sinnessjuka man, är det möjligtvis du? sa en av poliserna. Han hade ett rött litet skägg och helt underbara gröna ögon.
- Han är inte sinnessjuk, han råkade dricka för mycket, och slog mig, ja, men det har bara hänt två gånger! sa jag försvarande.
- Du får komma med oss här, vi måste upp igen och sätta in alla sladdar, du kan falla ihop när som helst. Men om du vill, så kan vi få din man att komma hit, så kan ni få prata. Under tillsyn av oss, såklart.

DEL 7 ?